Seglar vidare efter en paus på Gran Canaria

Div. seglingar och andra ointressanta och en del mer intressanta saker.

 

 

Hallå på er!

Länge sedan vi hördes av här på detta forum.

Vi har tillbringat tre år nu på Gran Canaria Las Palmas och det har väl inte hänt så mycket men något har ju inträffat.

Under tiden så har vi varit hemma över somrarna några månader och snickrat en del på huset och  micklat med lite annat smått och gott.

Sist vi hördes av här, hade vi ju seglat till Teneriffa och haft skit i bränslet och lite problem i samband med det.

Detta tror vi att vi åtgärdat nu efter en tanktömmning och därefter ny diesel + bakteriegift + karburatorsprit för diesel.

Förra året seglade vi till La Palma och till La Gomera för att ta oss en titt på öarna utanför allfartsvägarna. La Palma är en väldigt vacker och relativt grön ö med Kanariemått mätt.

Ditseglingen gick via Santa Crus Teneriffa och därifrån till en relativt ny marina i Tazacorte som ligger på västsidan av La Palma, seglingen tog ett dygn ungefär, fina vindar och lite spinnackersegling på vägen. Detta är en ö som inte är så turistisk som dom andra Kanarieöarna, vi hyrde bil ihop med Tove och Ulf på Sulamit2 och åkte runt ön. Kan rekomenderas om ni kommer dit, ön är väldigt vacker att åka bil på.

La Palma är den västligaste ön av kanarieöarna och det regnar en del på ön, så den är grönare än de andra kanarieöarna.

Det ligger en vetenskapspark med radioteleskop och vanliga teleskop och lite av varje på toppen av ön på 2400 meters höjd ö.h.

Placeringen är vald på grund av klar luft, inte mycket störande ljus och höjden, som gör att man slipper en del störande atmosfär.

Avgastanken fick en liten översyn,(svetsning) av en snubbe i hamnen. Den har råkat bli gjord i lite fel material, hade nog otur när jag svetsade den och fick rostfritt i stället för syrafast plåt. Detta ihop med varma avgaser och saltvatten gör processen relativt kort med plåten, det var inte första gången det svetsades i den.

Efter ca 10 dagar på La Palma seglade vi till La Gomera, under seglingen som tog ca. 10 timmar förkortades livet lite hos kaptenen. När vi skulle åka på morgonen från hamnen och kopplade loss landströmmen registrerade jag att spänningen var lite konstig på battmetern men tänkte inte mer på det, eller fäste inte så stort avseende vid det, men det skulle jag nog gjort!!

När vi hade seglat ett tag tog vinden slut och det blev motorgång. Och eftersom vädret lämnade väldigt lite till övers att önska så vi bestämde att ta en fika på fördäck på cafe` Missy.

Jag tyckte att det luktade lite konstigt när vi gick fram och satte oss, och när jag vände tillbaka för att hämta påfyllning i koppen luktade det väldigt mycket, förstog då att något inte var bra.

Luktade runt för att försöka bestämma vad det var för något, kröp sedan bakåt över stickkojen för att se bakom motorn om det var något där som luktade, när jag kom halvägs så var dynan varm, ok tänkte jag det är nog värmen från invertern som är på 2500w jag hade glömt den på sedan kaffekokningen. Det var det inte! När jag lyfte på locket under dynan så var både invertern och startbatteriet stekhett, då förtod jag att det var allvarligt, det var inte invertern som hade värmt batteriet utan tvärs om.  Nu var goda råd dyra, först fimpa motorn sedan slå från huvudströmbrytaren till startbatteriet, detta hjälpte emellertid inte utan batteriet blev nu snabbt varmare och varmare, i detta läge halade jag fram en flaska kylt vatten på 1,5 liter som vi hällde på en handuk för att kyla batteriet som nu hade blivit hett som en skenande atomreaktor!! Nu fanns det bara en sak att göra, lossa polskorna och se till att få ut batteriet och det med blixtens hastighet. Jag tog på glasögonen för säkerhets skull utifall det skulle smälla, detta var alltså ett AGM batteri semiventilerat d.v.s det är inte helt gastätt och köpt ett år tidigare i Las Palmas.

När polskorna var lossade satt batteriet fast, det hade redan svällt lite och började så sakteliga att ändra form till ett mer runt batteri. Men ut kom det och upp på däck med handuken som grytlapp.

Jag har världsrekord med kast med litet batteri, nästan fyra kilometer!! rakt ner men ändå.

Det kändes  väldigt skönt när det försvann i djupet, nu kunde det försöka smälla på någon/några kilometers djup. Lugnet lägrade sig över nejden och nu var det bara att starta motorn igen och fortsätta färden trodde jag, men nej så enkelt var det inte, mellan startbatteriet och förbrukningsbatterierna finns ett relä som frånskiljer dom från varandra och nu var  startbatteriet i batteriernas himmel, så när jag vred på nyckeln hände nada, det finns en nödfunktion som kopplar ihop batterierna så att det går att starta på förbrukningsbatterierna men jag hade inte den strömställaren då, det har jag nu! Nåja det löste sig i alla fall, med lite provisorisk kabeldragning.

Det som hade hänt var inre kortslutning i batteriet  och eftersom inre resistansen eller motståndet är ganska lågt i AGM batterier så blev srömmen hög och därav den stora värmeutvecklingen.

Detta var dessutom ett startbatteri av hög kvalitet, med 6 runda cylinderformade behållare med spirallindade blyplattor, fabrikatet har jag förträngt.

Nämnas kan att det inte blev någon garantifråga då ja inte kunde visa upp batteriet.

La Gomera var en trevlig bekantskap tyckte vi, vacker natur med en sorts regnskog uppe på ön, skogen har tyvärr drabbats av skogsbrand, så en del är borta men det som är kvar och det är rätt mycket, är väldigt fint.

Besättningen på Sulamit2 och vi hyrde bil igen och gjorde ön på en dag. Innevånarna är kända för att en gång i tiden visslat till varandra på stort avstånd över ”barancosarna” (dalgångarna) och inte bara vissla, utan vissla meningar till varandra. Exempel på  detta fick vi höra i en liten by vi tog en paus i, dom visslade till varandra tvärs över torget och eftersom det inte var några andra turister än vi där just då, så var det nog inte en turistfälla tror vi utan det var på riktigt.

Visslat har de tydligen gjort även på dom andra öarna men det lärs numera bara ut på Gomera.

Vi låg på Gomera ca10 dar och efter det seglade vi till San Miguel på Teneriffa, en sträcka på 25-30 mil inte landmil ifall nu någon trodde det, utan nautiska mil.

När vi lämnade San Sebastian på Gomera så blåste det först ingenting för att sedan öka, vi vet ju nu efter många seglingar mellan öarna, att det förekommer accelerationsvindar av olika intensitet från gång till gång, beroende på vindtyrka och rikting, så vi tog ett rev i storen för vi såg att det var en del vita gäss föröver, detta var totalt otillräckligt visade det sig, det small bara till som om vi hade kört in i en vägg sedan blåste det så att man fick hålla i hatten det kan jag lova.

Vi hade över 24 meter /sek i byarna och säkert en medelvind på 18-19 m/s vi hade bara storen uppe och utsläppt så mycket det gick för att spilla vind och rätt kraftig sjögång, men det varade inte så länge efter någon halvtimme började vinden lägga sig och anta mer rimliga proportioner, och efter ett par timmar var vinden nere i 7-8 m/s. Ja Ja man lär så länge man lever.

Accelerationsvinden kan öka grundvinden 3 gånger eller mer detta beroende på att öarna är uppåt 2000 m  höga, och vinden tvingas runt ön i stället för över ön.

Efter att ha varit någon månad på Teneriffa seglade vi till Las Palmas igen och micklade med båten och watermakern och den nya radarn, radarn som är av märket Furuno nätverksradar var ingen enkel historia att installera, allt som kunde gå snett gick snett och lite till.

Bara att installera Maxsea time Zero som man måste ha för att köra radarn tog tid, mycket strul var det och det hade nog varit mycket bättre om jag hade gjort det innan vi åkte hemifrån. Många telefonsamtal hem blev det och dyrt blev det och bra blev det inte.

Eftersom mycket av utrustningen är lite speciell på Missy och körs/kördes via Bluetooth bl.a autopiloten ssb-radion och AIS:en m.m så blev det inte enklare att konfigurera sjökortsprogrammet. Programmet tror sig veta hur jag vill ha det och det var mycket bättre på det gamla Maxsea programmet, där jag själv kunde bestämma portar och hastigheter, det är lite skrattretande när programmet säger gratulerar du är färdig med konfigureringen, pyttsan heller.

Det är i skrivande stund inte färdigt fullt ut och jag har bara köpt ett enda kort över Västindien och skall inte köpa något mer utan istället sälja radarn och skaffa en som går att använda till vilket sjökortsprogram som helst. Dessutom stog det i reklamen att man kunde få radarbilden på paddan vilket var fel, Till det krävs någon jä..a app och jag är inte säker på att det går ändå. Säger man nätverk så skall det gå att köra den på nätverk och jag har ett sådant ombord där allt annat går att köra men inte nätverksradarn. Alltså lurendrejeri.

Vitsen med att ha allt sladdlöst är ju uppenbar, om man kör allt över laptop. Nu har jag istället installerat en industridator som sitter fast monterad och det har också strulat, jag köpte en skärm hemma i Sverige och tog med mig ner till båten i Las Palmas det var bara det att den gick sönder på ett oväntat sätt. Den gick fint i början sen hände något med skärmen.

Det sändes en ny dator till Las Palmas från Sverige och samma resultat

Så fort som grafikdrivrutinen för datorn laddades in blev det bara en blå skärm men med windows drivrutin fungerade allt till  synes som det skulle, vilket gjorde att jag trodde att det hade blivit något fel på datorn det var det nu inte utan det var skärmen som var kass.

Numera har jag ett wifi kort som kör allt det som gick på bluetooth förut, utvecklat av en kompis så det kanske går att få Maxsea programmet att sammarbeta med det,  vi får se.

Watermakern går som en klocka och producerar vatten i en aldrig sinande ström.

Jag har också hunnit med att vara hemma och opererat ett jumskbråck som blev lite besvärligt, för säkerhets skull 2 ggr. Första gången en totalt misslyckad operation före jul, sedan en ny tidigt på våren den operationen lyckades perfekt. Operation nr 2 gjordes inte av samma operatör när det gäller ens egen kropp fås bara en chans.

Det visade sig att kirurgen (inhyrd läkare) misslyckats med 8 bråckoperationer av 9 gjorda, han är nu avstängd på Uddevalla lasarett.

 

Början på seglingen över Atlanten.

Vi ligger nu sedan en vecka i Mindelos hamn på Cap Verde och hade en ganska tuff segling ner hit, det blåste småspik. I två dygn gick vi bottenrevade med 3 rev i storen och inget mer men det räckte till bra fart, vi gjorde ca 120 nm per dygn på den lilla kluten, som mest registrerade vår vindmätare 23.1 m/s så det var en stormby men Lisbeth som är förste vindmätarkontrollant ombord registrerade flera gånger byar över 18-19 m/s.

Obekvämt var det med mycket och brytande sjö som är skrämmande att lyssna på, i natten ensamma ute på Atlanten. Men Missy skötte sig med den äran och vindrodret som jag byggde innan vi åkte hemifrån skötte sig också perfekt, så hon styrde själv och vi kunde sova på nätterna åtminstone hjälpligt. Vi var upp och tittade en gång i timmen i början, då det är en del korsande nord sydgående  fartygstrafik.

Vi har en mackapär som heter AIS: transponder och med hjälp av den kan vi se andra fartyg och dom kan se oss. Vi mötte ett fartyg mitt i natten som var som  närmast en halv sjömil bort i det dåliga vädret och frågade på VHF radion om han hade sett oss men fick aldrig något svar. Det är ca 830 mil mellan Gran Canaria och Cap Vaerde och vi seglade vi på exakt 7 dygn så snittfarten blir ändå rätt bra.

Cap Vaerde är fattigt och med hög arbetslöshet så det är lite beklämmande att se människor som inte har mat för dagen, men förvånansvärt få tiggde pengar av oss!! Dom såg väl att vi var fattiga pensionärer kanske.

Marinan är ett kapitel för sig med mycket swell och det ryckte och drog förfärligt i tamparna, det blåste bra de två första dagarna vi var där, så lite mer pir eller annat sätt att bryta vågorna hade inte skadat.

En båt ryckte av pollarn i bryggan och kom på drift mot oss med sin akter, men stoppade upp när det var någon meter kvar som tur var.

Våra goda vänner på båten Bojan, Hasse och Eva hade större problem än vi och fick ligga bi andra dygnet båten som dom har en Bavaria 32 blev väldigt svårstyrd och klarade sig inte med vindroder eller autopilot utan de fick handstyra mest hela resan som tog dom 9 dygn, d.v.s dom kom i hamn två dygn efter oss, eftersom vi förlorade kontakten med dom efter tre kvarts dygn så var vi väldigt oroliga, det kändes bra när dom rundade hörnet på piren här i Mindelo.

Vi hyrde taxi  en dag och åkte på guidad tur på ön, en väldigt trevlig upplevelse som vi varmt rekomenderar till den som besöker Mindelo på ön San Vincent.

För första gången i mitt liv var jag inte riktigt bekväm med vägen vi åkte på, den var stenlagd och letade sig snett uppåt ett högt berg med branta stup på hundratals meter rakt ner och här och där var lite väg borta den hade helt enkelt rasat ner, stora hål fanns det också ibland mitt i vägen, vi mötte en enda bil på den vägen så särskilt traffikerad var den inte.

Dessutom såg vi vägbanan rätt ner genom hålen i golvet mellan fram och baksätet och det var en ny och spännande upplevelse.

Nu ligger vi och väntar på en bra passadvind att ta oss över Atlanten på, skall försöka att skriva lite ute på och sända hem till er via ssb radion.

 

Tisdagen den 30/12

Vi ligger nu ut på Atlanten ca 600 mil ut frå Mindelo och tycker att passadvinden med 9-10m/s alla pratar så mycke gott om borde kunna ”drabba” även oss men nejdå inte än, den kanske ligger och lurar om hörnet vad vet jag.

I går gjorde Missy antagligen sin bästa dygnsdistans någonsin, 130 mil med bara bottenrevad stor uppe och läns. Vindrodret styrde hela tiden men det blir så fruktansvärt obekvämt att laga käk eller vad man än skall göra. Man får äta i djupa tallrikar eller i hundskålar eller direkt i kastrullen och med sked.

Att göra det ingen pratar om… men alla ändå gör… är ingen ”hit” om man säger, akrobatiken ligger på topp, det gäller nämligen att hålla sig fast över rätt ställe med akterkastellet.

Just nu i skrivande stund håller jag mig krampaktigt i nav bordet och skriver detta och eftersom jag inte är någon bläckfisk med 8 armar  så håller jag mig fast med benen.

Bojan har vi lämnat långt bakom oss tyvärr, de ligger nog 100 mil bakom minst nu.

Vi hade tänkt att kunna samtala på ssb radion men det gick inte det heller.

Det här inlägget postades i Segling. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>