Seglar vidare efter en paus på Gran Canaria

Div. seglingar och andra ointressanta och en del mer intressanta saker.

 

 

Hallå på er!

Länge sedan vi hördes av här på detta forum.

Vi har tillbringat tre år nu på Gran Canaria Las Palmas och det har väl inte hänt så mycket men något har ju inträffat.

Under tiden så har vi varit hemma över somrarna några månader och snickrat en del på huset och  micklat med lite annat smått och gott.

Sist vi hördes av här, hade vi ju seglat till Teneriffa och haft skit i bränslet och lite problem i samband med det.

Detta tror vi att vi åtgärdat nu efter en tanktömmning och därefter ny diesel + bakteriegift + karburatorsprit för diesel.

Förra året seglade vi till La Palma och till La Gomera för att ta oss en titt på öarna utanför allfartsvägarna. La Palma är en väldigt vacker och relativt grön ö med Kanariemått mätt.

Ditseglingen gick via Santa Crus Teneriffa och därifrån till en relativt ny marina i Tazacorte som ligger på västsidan av La Palma, seglingen tog ett dygn ungefär, fina vindar och lite spinnackersegling på vägen. Detta är en ö som inte är så turistisk som dom andra Kanarieöarna, vi hyrde bil ihop med Tove och Ulf på Sulamit2 och åkte runt ön. Kan rekomenderas om ni kommer dit, ön är väldigt vacker att åka bil på.

La Palma är den västligaste ön av kanarieöarna och det regnar en del på ön, så den är grönare än de andra kanarieöarna.

Det ligger en vetenskapspark med radioteleskop och vanliga teleskop och lite av varje på toppen av ön på 2400 meters höjd ö.h.

Placeringen är vald på grund av klar luft, inte mycket störande ljus och höjden, som gör att man slipper en del störande atmosfär.

Avgastanken fick en liten översyn,(svetsning) av en snubbe i hamnen. Den har råkat bli gjord i lite fel material, hade nog otur när jag svetsade den och fick rostfritt i stället för syrafast plåt. Detta ihop med varma avgaser och saltvatten gör processen relativt kort med plåten, det var inte första gången det svetsades i den.

Efter ca 10 dagar på La Palma seglade vi till La Gomera, under seglingen som tog ca. 10 timmar förkortades livet lite hos kaptenen. När vi skulle åka på morgonen från hamnen och kopplade loss landströmmen registrerade jag att spänningen var lite konstig på battmetern men tänkte inte mer på det, eller fäste inte så stort avseende vid det, men det skulle jag nog gjort!!

När vi hade seglat ett tag tog vinden slut och det blev motorgång. Och eftersom vädret lämnade väldigt lite till övers att önska så vi bestämde att ta en fika på fördäck på cafe` Missy.

Jag tyckte att det luktade lite konstigt när vi gick fram och satte oss, och när jag vände tillbaka för att hämta påfyllning i koppen luktade det väldigt mycket, förstog då att något inte var bra.

Luktade runt för att försöka bestämma vad det var för något, kröp sedan bakåt över stickkojen för att se bakom motorn om det var något där som luktade, när jag kom halvägs så var dynan varm, ok tänkte jag det är nog värmen från invertern som är på 2500w jag hade glömt den på sedan kaffekokningen. Det var det inte! När jag lyfte på locket under dynan så var både invertern och startbatteriet stekhett, då förtod jag att det var allvarligt, det var inte invertern som hade värmt batteriet utan tvärs om.  Nu var goda råd dyra, först fimpa motorn sedan slå från huvudströmbrytaren till startbatteriet, detta hjälpte emellertid inte utan batteriet blev nu snabbt varmare och varmare, i detta läge halade jag fram en flaska kylt vatten på 1,5 liter som vi hällde på en handuk för att kyla batteriet som nu hade blivit hett som en skenande atomreaktor!! Nu fanns det bara en sak att göra, lossa polskorna och se till att få ut batteriet och det med blixtens hastighet. Jag tog på glasögonen för säkerhets skull utifall det skulle smälla, detta var alltså ett AGM batteri semiventilerat d.v.s det är inte helt gastätt och köpt ett år tidigare i Las Palmas.

När polskorna var lossade satt batteriet fast, det hade redan svällt lite och började så sakteliga att ändra form till ett mer runt batteri. Men ut kom det och upp på däck med handuken som grytlapp.

Jag har världsrekord med kast med litet batteri, nästan fyra kilometer!! rakt ner men ändå.

Det kändes  väldigt skönt när det försvann i djupet, nu kunde det försöka smälla på någon/några kilometers djup. Lugnet lägrade sig över nejden och nu var det bara att starta motorn igen och fortsätta färden trodde jag, men nej så enkelt var det inte, mellan startbatteriet och förbrukningsbatterierna finns ett relä som frånskiljer dom från varandra och nu var  startbatteriet i batteriernas himmel, så när jag vred på nyckeln hände nada, det finns en nödfunktion som kopplar ihop batterierna så att det går att starta på förbrukningsbatterierna men jag hade inte den strömställaren då, det har jag nu! Nåja det löste sig i alla fall, med lite provisorisk kabeldragning.

Det som hade hänt var inre kortslutning i batteriet  och eftersom inre resistansen eller motståndet är ganska lågt i AGM batterier så blev srömmen hög och därav den stora värmeutvecklingen.

Detta var dessutom ett startbatteri av hög kvalitet, med 6 runda cylinderformade behållare med spirallindade blyplattor, fabrikatet har jag förträngt.

Nämnas kan att det inte blev någon garantifråga då ja inte kunde visa upp batteriet.

La Gomera var en trevlig bekantskap tyckte vi, vacker natur med en sorts regnskog uppe på ön, skogen har tyvärr drabbats av skogsbrand, så en del är borta men det som är kvar och det är rätt mycket, är väldigt fint.

Besättningen på Sulamit2 och vi hyrde bil igen och gjorde ön på en dag. Innevånarna är kända för att en gång i tiden visslat till varandra på stort avstånd över ”barancosarna” (dalgångarna) och inte bara vissla, utan vissla meningar till varandra. Exempel på  detta fick vi höra i en liten by vi tog en paus i, dom visslade till varandra tvärs över torget och eftersom det inte var några andra turister än vi där just då, så var det nog inte en turistfälla tror vi utan det var på riktigt.

Visslat har de tydligen gjort även på dom andra öarna men det lärs numera bara ut på Gomera.

Vi låg på Gomera ca10 dar och efter det seglade vi till San Miguel på Teneriffa, en sträcka på 25-30 mil inte landmil ifall nu någon trodde det, utan nautiska mil.

När vi lämnade San Sebastian på Gomera så blåste det först ingenting för att sedan öka, vi vet ju nu efter många seglingar mellan öarna, att det förekommer accelerationsvindar av olika intensitet från gång till gång, beroende på vindtyrka och rikting, så vi tog ett rev i storen för vi såg att det var en del vita gäss föröver, detta var totalt otillräckligt visade det sig, det small bara till som om vi hade kört in i en vägg sedan blåste det så att man fick hålla i hatten det kan jag lova.

Vi hade över 24 meter /sek i byarna och säkert en medelvind på 18-19 m/s vi hade bara storen uppe och utsläppt så mycket det gick för att spilla vind och rätt kraftig sjögång, men det varade inte så länge efter någon halvtimme började vinden lägga sig och anta mer rimliga proportioner, och efter ett par timmar var vinden nere i 7-8 m/s. Ja Ja man lär så länge man lever.

Accelerationsvinden kan öka grundvinden 3 gånger eller mer detta beroende på att öarna är uppåt 2000 m  höga, och vinden tvingas runt ön i stället för över ön.

Efter att ha varit någon månad på Teneriffa seglade vi till Las Palmas igen och micklade med båten och watermakern och den nya radarn, radarn som är av märket Furuno nätverksradar var ingen enkel historia att installera, allt som kunde gå snett gick snett och lite till.

Bara att installera Maxsea time Zero som man måste ha för att köra radarn tog tid, mycket strul var det och det hade nog varit mycket bättre om jag hade gjort det innan vi åkte hemifrån. Många telefonsamtal hem blev det och dyrt blev det och bra blev det inte.

Eftersom mycket av utrustningen är lite speciell på Missy och körs/kördes via Bluetooth bl.a autopiloten ssb-radion och AIS:en m.m så blev det inte enklare att konfigurera sjökortsprogrammet. Programmet tror sig veta hur jag vill ha det och det var mycket bättre på det gamla Maxsea programmet, där jag själv kunde bestämma portar och hastigheter, det är lite skrattretande när programmet säger gratulerar du är färdig med konfigureringen, pyttsan heller.

Det är i skrivande stund inte färdigt fullt ut och jag har bara köpt ett enda kort över Västindien och skall inte köpa något mer utan istället sälja radarn och skaffa en som går att använda till vilket sjökortsprogram som helst. Dessutom stog det i reklamen att man kunde få radarbilden på paddan vilket var fel, Till det krävs någon jä..a app och jag är inte säker på att det går ändå. Säger man nätverk så skall det gå att köra den på nätverk och jag har ett sådant ombord där allt annat går att köra men inte nätverksradarn. Alltså lurendrejeri.

Vitsen med att ha allt sladdlöst är ju uppenbar, om man kör allt över laptop. Nu har jag istället installerat en industridator som sitter fast monterad och det har också strulat, jag köpte en skärm hemma i Sverige och tog med mig ner till båten i Las Palmas det var bara det att den gick sönder på ett oväntat sätt. Den gick fint i början sen hände något med skärmen.

Det sändes en ny dator till Las Palmas från Sverige och samma resultat

Så fort som grafikdrivrutinen för datorn laddades in blev det bara en blå skärm men med windows drivrutin fungerade allt till  synes som det skulle, vilket gjorde att jag trodde att det hade blivit något fel på datorn det var det nu inte utan det var skärmen som var kass.

Numera har jag ett wifi kort som kör allt det som gick på bluetooth förut, utvecklat av en kompis så det kanske går att få Maxsea programmet att sammarbeta med det,  vi får se.

Watermakern går som en klocka och producerar vatten i en aldrig sinande ström.

Jag har också hunnit med att vara hemma och opererat ett jumskbråck som blev lite besvärligt, för säkerhets skull 2 ggr. Första gången en totalt misslyckad operation före jul, sedan en ny tidigt på våren den operationen lyckades perfekt. Operation nr 2 gjordes inte av samma operatör när det gäller ens egen kropp fås bara en chans.

Det visade sig att kirurgen (inhyrd läkare) misslyckats med 8 bråckoperationer av 9 gjorda, han är nu avstängd på Uddevalla lasarett.

 

Början på seglingen över Atlanten.

Vi ligger nu sedan en vecka i Mindelos hamn på Cap Verde och hade en ganska tuff segling ner hit, det blåste småspik. I två dygn gick vi bottenrevade med 3 rev i storen och inget mer men det räckte till bra fart, vi gjorde ca 120 nm per dygn på den lilla kluten, som mest registrerade vår vindmätare 23.1 m/s så det var en stormby men Lisbeth som är förste vindmätarkontrollant ombord registrerade flera gånger byar över 18-19 m/s.

Obekvämt var det med mycket och brytande sjö som är skrämmande att lyssna på, i natten ensamma ute på Atlanten. Men Missy skötte sig med den äran och vindrodret som jag byggde innan vi åkte hemifrån skötte sig också perfekt, så hon styrde själv och vi kunde sova på nätterna åtminstone hjälpligt. Vi var upp och tittade en gång i timmen i början, då det är en del korsande nord sydgående  fartygstrafik.

Vi har en mackapär som heter AIS: transponder och med hjälp av den kan vi se andra fartyg och dom kan se oss. Vi mötte ett fartyg mitt i natten som var som  närmast en halv sjömil bort i det dåliga vädret och frågade på VHF radion om han hade sett oss men fick aldrig något svar. Det är ca 830 mil mellan Gran Canaria och Cap Vaerde och vi seglade vi på exakt 7 dygn så snittfarten blir ändå rätt bra.

Cap Vaerde är fattigt och med hög arbetslöshet så det är lite beklämmande att se människor som inte har mat för dagen, men förvånansvärt få tiggde pengar av oss!! Dom såg väl att vi var fattiga pensionärer kanske.

Marinan är ett kapitel för sig med mycket swell och det ryckte och drog förfärligt i tamparna, det blåste bra de två första dagarna vi var där, så lite mer pir eller annat sätt att bryta vågorna hade inte skadat.

En båt ryckte av pollarn i bryggan och kom på drift mot oss med sin akter, men stoppade upp när det var någon meter kvar som tur var.

Våra goda vänner på båten Bojan, Hasse och Eva hade större problem än vi och fick ligga bi andra dygnet båten som dom har en Bavaria 32 blev väldigt svårstyrd och klarade sig inte med vindroder eller autopilot utan de fick handstyra mest hela resan som tog dom 9 dygn, d.v.s dom kom i hamn två dygn efter oss, eftersom vi förlorade kontakten med dom efter tre kvarts dygn så var vi väldigt oroliga, det kändes bra när dom rundade hörnet på piren här i Mindelo.

Vi hyrde taxi  en dag och åkte på guidad tur på ön, en väldigt trevlig upplevelse som vi varmt rekomenderar till den som besöker Mindelo på ön San Vincent.

För första gången i mitt liv var jag inte riktigt bekväm med vägen vi åkte på, den var stenlagd och letade sig snett uppåt ett högt berg med branta stup på hundratals meter rakt ner och här och där var lite väg borta den hade helt enkelt rasat ner, stora hål fanns det också ibland mitt i vägen, vi mötte en enda bil på den vägen så särskilt traffikerad var den inte.

Dessutom såg vi vägbanan rätt ner genom hålen i golvet mellan fram och baksätet och det var en ny och spännande upplevelse.

Nu ligger vi och väntar på en bra passadvind att ta oss över Atlanten på, skall försöka att skriva lite ute på och sända hem till er via ssb radion.

 

Tisdagen den 30/12

Vi ligger nu ut på Atlanten ca 600 mil ut frå Mindelo och tycker att passadvinden med 9-10m/s alla pratar så mycke gott om borde kunna ”drabba” även oss men nejdå inte än, den kanske ligger och lurar om hörnet vad vet jag.

I går gjorde Missy antagligen sin bästa dygnsdistans någonsin, 130 mil med bara bottenrevad stor uppe och läns. Vindrodret styrde hela tiden men det blir så fruktansvärt obekvämt att laga käk eller vad man än skall göra. Man får äta i djupa tallrikar eller i hundskålar eller direkt i kastrullen och med sked.

Att göra det ingen pratar om… men alla ändå gör… är ingen ”hit” om man säger, akrobatiken ligger på topp, det gäller nämligen att hålla sig fast över rätt ställe med akterkastellet.

Just nu i skrivande stund håller jag mig krampaktigt i nav bordet och skriver detta och eftersom jag inte är någon bläckfisk med 8 armar  så håller jag mig fast med benen.

Bojan har vi lämnat långt bakom oss tyvärr, de ligger nog 100 mil bakom minst nu.

Vi hade tänkt att kunna samtala på ssb radion men det gick inte det heller.

Publicerat i Segling | Lämna en kommentar

Hej igen kära läsare! Om seglingen till Fuerteventura bl.a

Vi har nu varit på Lanzarote i hamnen Rubicon i över en
vecka, och hyrt bil tillsammans med Sulamit2, åkt runt och provat vin och
njutit av tillvaron.

Vinerna tyckte vi väl inte var några höjdarviner,  men med god vilja så kan alltid få ner några glas J) .
Det är jobbigt att vara vinodlare på Lanzarote, de gräver gropar vid varje
planta som skydd för vinden, och lägger lavasand runt plantorna och för övrigt på allt som odlas, för att bevara fukten i jorden så gott det går. Det är faktiskt vackra odlingar fast man inte skulle kunna tro det och säkert går det att hitta något gott vin om man anstränger sig.
Originellt  landskap är det  förvisso på denna ö och närmare ett
månlandskap kommer man nog inte på jorden.

Det finns nästan ingen växtlighet på ön och den
växtlighet som ändå finns, har nog mänskligt ursprung i de flesta fall.

Vi fick också utnyttja en pool som hamnen hade något
sorts avtal med, och några paraplydrinkar senare så blir även en dyrare hamn
som Rubicon  trevlig att ligga i. Men efter en stund är det roligt att se något nytt, så en tidig morgon drog vi vidare mot Gran Tarajal på Fuerteventura en mysig hamn visade det sig. Den var inte fullt så turistisk som Rubicon.

Straxt utanför Rubicons hamn fick Sulamit2 problem med
styrningen så vi snurrade runt dem ett tag, men när de meddelade över radion
att problemet snart skulle lösas, så gick vi sakta vidare för att titta på en
möjlig ankarvik, vid ön Lobo som ligger i norra delen av Fuerteventura med en
jättestor sandstrand  innanför, men vi beslöt att segla vidare.

Nu är vi i San Miguel på Teneriffa efter att ha seglat
över från Fuerteventura.

Vi kom hit i förregår efter en lite tråkig segling, vi startade
kl 05 på morgonen från Gran Tarajal på Fuerteventura i vindstilla och gick för
maskin de första 30 milen, sedan kom vinden som väderprognosen förutspått och allt var frid och fröjd de första timmarna, men efterhand som vinden vred mer och mer emot och ökade, så vi fick ta ett rev i storen  sedan ett till och under tiden hade vi även revat genuan  ett par märkningar.

Vi gick egentligen lite mer revade än vad båten klarar,
men vi väntade på våra vänner på Sulamit 2, en 36 fots Westerly, som var bakom oss, samtidigt går ju båten lite mer rätt upp och ner så det blev lite
bekvämare segling på det viset.

Lisbeth var nere i båten en liten stund och kom
uppfarandes grön i ansiktet och sjösjuk, det var nära att hon offrade till
hajarna, men hon klarade sig och fick behålla maten hela resan men hon var inte i pratbart skick på en bra stund.

Att behöva kryssa är inte vår melodi som bekant  och med ca 9-10 m/s och  några timmar i gropig sjö blir det lite jobbigt.

Vi fick falla av lite mot norr de sista 15 milen före
Gran Canaria för vinden vred ännu mer mot.

Vi närmade oss Pasito Blanco, som ligger alldeles vid Maspalomas,
Gran Canarias södra ände, och nu blev” redaren” allt mer bestämd, vi skulle gå
in i hamnen och vila en stund innan vi fortsatte till Teneriffa. Det förstår
jag, hon hade varit kraftigt sjösjuk i många timmar.

Sagt och gjort vi lade till i Pasito halv ett på natten,  efter ca 80 sjömil och redaren slocknade som om man blåser ut ett ljus. Men skam den som ger sig, efter två och en halv timmes sovande alltså redan kl 03 på natten, var vi på gång mot Teneriffa igen.
Sulamit gick inte in i hamn utan fortsatte direkt, så nu var dom tre timmar före
oss.

Men Lisbeth hade återhämtat sig från sjösjukan och var nu
i god form för de resterande 55 sjömilen, desutom fick vi tre timmars stiljte
på natten så att sjön lade sig och sjösjukan fick bida sin tid en stund, men
den kom igen senare under dagen med förnyad styrka.

Accelerationsvindarna runt öarna förstärker alltid vinden
närmare land och ibland hela vägen mellan öarna. Det är svårt att veta hur
mycket vind man skall få, men det blev nästan en upprepning av dagen före,
sydvästan som vred emot och ökade. Till slut blev det att ta till motor och
stötta med bara revad stor uppe, för att inte förlora höjd.

Efter att ha seglat 11 timmar från Gran Canaria var
besättningen och även kaptenen lite mör, så det kändes bra när Ulf, kaptenen på Sulamit2 sade på VHF:en att han hade fixat en plats till oss. Ulf , Tove och
Lisbeth på Daphne tog emot oss på bryggan. Janne på Daphne var ute och
kitesurfade, så han missade vår eminenta tillägning. Nu kunde vi få sträcka på
benen lite,  en promenad till incheckningen och gå tidigt i säng. Vi ligger nu
tre svenska båtar i hamnen här, vi har betalt för tre veckor och sedan får vi
se vad som händer.

Sydvästlig vind är inte den förhärskande vindriktningen
precis runt öarna, så det var ju lite oturligt att behöva segla till Teneriffa
i motvind.  Vädrets makter är inte alltid
på vår sida, så är det ju. Någon har sagt att segla är som att stå i duschen
och riva tusenlappar och så kan det kännas
ibland.;-)

Orsaken till att vi fick bråttom från Fuerteventura, är
att kaptenen på Missy skall hem och bygga på watermakern i några dagar och
flyger hem den 6 nov.

Vädret är väldigt instabilt nu och skall vara så några
dagar framåt, så det var det väderfönster vi hade att ta till. I går blåste det
kraftigt här och i dag har det regnat hela dagen, klockan är ett på
eftermiddagen nu och det öser ner! Vädret skall bli bättre på lördag men hade
vi väntat till lördag och väderprognosen inte stämt hade jag bränt resan hem
och det ville vi inte riskera.

Vet ej om jag skrivit att vi fick ett trevligt bemötande
på Isoterm, när vår varmvattenberedare gick ur tiden (tog ner skylten) efter
att ha tjänat oss i endast 5 år.  Även de tyckte att det var lite väl dålig kvalite` men vi kom till ett bra deal och det löste
sig på ett bra sätt.

Men säg den glädje som varar beständigt. Den nya sade upp
bekantskapen med oss redan efter två månaders användning och tömde sitt
innehåll i båten samtidigt som den naturligtvis såg till att pumpen pumpade
allt vatten genom den och till kölsvinet, 150 liter nytankat vatten!!!! Tackar
för att det inte hände under en segling. Orsaken var att de vid monteringen på
fabriken hade satt locket lite snett, vilket i sin tur gjorde att
gummipackningen gick sönder, på Isotherm sade de också att det på en serie av beredare har varit en lite sämre packning. De skickar en packning som ligger hemma när jag anländer.

Detta hände när vi låg på Fuerteventura så det tog mig
”bara” sex timmar att plocka ner beredaren försöka att limma packningen med
snabbhärdande lim och sätta tillbaks den igen.

I skrivande stund visade det sig att det inte gick att
laga den på det viset utan jag behöver en orginalpackning, nej två för
säkerhets skull, eller för Murphys skull.

Ja man vet inte om man skall skratta eller gråta??

Väl mött tills nästa gång!

Publicerat i Segling | Lämna en kommentar

Till ön Graciosa

Hej!

Det var ett tag sedan
något nytt hände här på vår blog, men vi har nu varit hemma i Sverige i några
månader och ”vilat upp oss”,  eller som
en båtgranne till oss på Gran Canaria sade, vanligt folk som (inte seglar) har
ingen aning om hur mycket  jobb det är
ombord på en segelbåt.

Det ligger förvisso något i det,  men för det mesta är det ett väldigt trevligt
sätt att leva på.

Vi fick börja med att städa båten på utsidan efter att vi
burit ombord packningen den såg bedrövlig ut det hade blåst röd ökensand från
Sahara,  Kalima tror jag att vinden heter
och fyllt och fastnat i varje skrymsle och vrå plus alla fall, mast, innuti
masten, däck, vant, på sprayhood, ja kort sagt överallt där man kan tänka sig på
en båts utsida.

Annars  tar vi dagen som den kommer,  ingen hets ingen stress och inga måsten eller
åtminstone så lite av dessa komponenter som möjligt.

Nu har vi flyttat oss till
Graciosa en liten ö norr om Lanzarote och ligger för svaj, badar och åker
omkring bland de andra båtarna som ligger här, lite blandad konfekt av länder
är det,  fransmän,  tyskar, och en finne,  plus en dansk, men vi är minst 7 svenskar som
ligger här.

Men för att börja med vad vi har
uträttat, så har vi blivit med cykel och det var en befrielse nu kan vi cykla
omkring och handla och har således kunnat sträcka ut våra irrfärder mycket
längre, jag har köpt ett nytt batteri  att användas som startbatteri, tyvärr blev jag
nog blåst på det,  på Canari Bat som
företaget heter,  sa de att batteriet inte
stått oladdat mer än 3 månader men det höll bara 12.55V obs! Att detta  är ett AGM batteri  så det har nog stått längre, i alla fall har
jag försökt att ladda det men det kommer inte upp i mer än 12,77V och vi är ju
inte kvar i Las Palmas så att försöka få ut något på garanti när vi kommer
tillbaka igen lär inte bli lätt om jag känner spanjorerna rätt.

Vi har också varit på IKEA och
handlat kaffe och kaviar så nu klarar vi oss ett tag, de har byggt ett nytt
IKEA nästan bredvid det gamla som är mycket större och bättre.

Själv skall jag hem en stund och
jobba med vår watermaker som skall installeras på båten innan vi sticker på
någon längre segling, vi har nämligen kommit på att en sådan klarar man sig
knappast utan ;-)) frågan är hur de som seglade för sisådär 20 år sedan klarade
sig utan alla finesser, såsom nätet, mobiltelefoner, GPS plotter,  solpaneler, 220V konverter, radar, plus en
oändlig massa annat lull lull, bara för att nämna några exempel. Kanske tyckte
de att livet läs (segling) var ännu enklare än vad vi tycker som seglar nu, vem
vet?

Seglingen (motorgången) till
Graciosa gick inte utan små problem, det var en lagom lång distans om 130 M men
med den förhärskande vindriktningen rätt på nosen och eftersom vi har lärt oss
att om man måste kryssa är man på väg åt fel håll, så var det bara att invänta
lite, eller helst ingen vind och sticka iväg och det gjorde vi och fick en underbar
varm natt med månsken och delfiner  som
gästade oss, och höll en nattshow med hopp och snabba spurter förbi  fören,  och liftande på vår bogvåg. Vi såg också 4 st
sköldpaddor,  som kanske hade stämt träff
mitt i havet för avståndet var inte mer än någon sjömil mellan dem. Ringrostiga
som vi var efter många månaders hamnröta,  var vare sig vi eller båten inte rigtigt fit
for fight för havet…  När vi kastade loss för att gå bort till macken i hamnen och tanka så började  motorn låta som den gjorde när vi kom till Las Palmas alltså mer likt en stenkross. Skepparen sade några väl valda ord, stoppade huvet i sanden och mådde dåligt hela tankningen,  startade sedan motorn igen, före han vågade sig på att öppna motorluckan, bara för att konstatera att felet inte hade lagat sig självt. Nu visade det sig att det inte var så farligt som det befarades,  det var ”bara” fästet  till den blivande Watermakerns högtryckspump, som hade legat löst på motorn och
trillat ner när jag startade, jag hade glömt fästet där efter provningen. Så kan det gå när inte haspen är på!!

Ja sedan fungerade inte Helmer
alltså vår autopilot eller autohelm, därav namnet  och en trissa till mastens storfall gick inte runt,  men lite snett är inte lett som
någon vis person lär ha sagt.

Och trissan fick sig lite CRC 556 och går nu
utmärkt. Helmer folkade till sig och är också samarbetsvillig efter viss
övertalning.

Nu skall vi ligga här och svaja
ett tag sedan skall vi flytta oss till södra delen på Lanzarote till ett ställe
som heter Rubicon,  där lär vara en
väldigt fin marina med swimingpool och andra faciliteter som en del av oss
seglare tycker sig behöva. Mer kommer i följande nummer :-))

Publicerat i Segling | 3 kommentarer

Stortvätt i Cascais

Cascais

Publicerat i Segling | 1 kommentar

Karnevalen i Las Palmas och lite annat

 

 

Nu är det dagen efter karnevalen i Las Palmas och ”mitt huvud
känns så tungt”, som han säger Povel Rammel.

Det blev lite sent i går och det ringer mer än vanligt i
öronen L
men jag hoppas att det bättrar sig igen, även om det tar nog några dagar.

Jag hade öronproppar hela tiden, som dämpar över 20 dB som
lägst, men när ljudet når sådana höjder som i går, så blir det ändå för mycket
för skepparns stackars öron.

Nu skall båten på land för målning, vi har en smärre
trädgårdsodling på botten, så nu får man ligga i selen ett tag igen. Bara jobb
jobb jobb.:-)

Vi skall lyfta på ett ställe som heter Pasito Blanco strax
väst om Maspalomas.Och för detta tillfälle har ”BRA” färg införskaffats tyvärr
blir det rött på botten ett tag framöver men det är en smäll man får ta.

Det växer så det knakar på dessa breddgrader, och
förmodligen ändå mer längre söderut

Skall även byta cuttleslagret som sitter i akterstäven för
propelleraxeln, åtminstone har jag köpt ett som har legat och gottat till sig
ett tag, det gamla är lite slitet, det märkte jag när båten låg på land förra
året.

Har även en hel del annat att göra, så om man vill så saknas
inte tidsfördriv.

I dag skall vi åka upp på mitten av ön och kika lite, bland
annat på en fin och grön dalgång, dalgång heter förresten baranco på spanska tror vi i alla fall.

Annars är ju ön lite trist, inte grönt som hemma utan
rödbrun och torr, men uppe i bergen är det vackrare, och grönare  med blommande mandelträd.

Vi vaknade en   morgon
för några dagar sedan av att det knackade  på båten och besättningen (läs hustrun) gick
upp för att se vem det var så ”okristligt” tidig på morgonen, klockan var ju
inte mer än nio J
när hon hade tittat i som hon tyckte en evighet, kom hon på vem det var.

Det var en kille som heter Hendrik Wrede och har en likadan
båt som vår, och som är med i OE klubben hemma.

Det visade sig att han var nere i Las Palmas som styrman på
Christian Radisch en norsk fullriggare som låg i hamnen för stora båtar d.v.s i
Poerto de la Luz.

Det var ju ett trevligt och fullständigt oväntat besök på
morgonkvisten, så han inviterades på kaffe och vi satt och pratade ett tag
innan han var tvungen att göra färdigt sina ärenden.

Vi blev  bjudna på en
guidad visning på Christian R som ju är lite större än OE 32:an och det blev en
väldigt trevlig stund, tack Henrik för att du tog dig tid med oss.

Några dagar senare, ställdes siktet in på Pasito Blanco och
det blev en slör/läns som gick undan värre i accelerationsvinden, som mest hade
vi 21,5 m/s i häcken utanför Gran Canarias flygplats. Vi hade blivit varnade så
det kom inte som någon överraskning precis, men att vinden skulle öka så mycket
på några hundratal meter hade skepparen mest trott vara skrönor.

Vi loggade i alla fall 9.5 knop för bara storen, i surfarna
utför sjöarna stundtals, så skepparn var lite exalterad medan besättningen var
mer samlad.

När vi kom ner stod dom redo att ta upp båten, så tre timmar
efter vi hade kommit fram var vi uppe och hade tvättat av botten all beväxning,
och tagit tilläggaren så någon manjana var det inte tal om.

Det värsta av beväxningen och det som satt fast hårdast, var
någon sorts kalkmask som dom kallas här nere. De bygger i alla fall något som
liknar långa tunnlar i kalk på skrovet och propellern och det såg inte trevligt
ut, för att inte tala om hur mycket det bromsar framfarten på båtarna. Undrar
hur mycket man förlorar i kolväteutsläpp med ökad bränsleförbrukning som följd,
i förhållande till giftigheten av mera koppar i färgen.

Man kan ju också undra hur mycket koppar vi får i oss under
ett helt livs drickande av vattnet i våra kranar,  koppar används ju i våra vattenledningsrör i hemmen. Kopparn är väl i någon annan form i färgen än i rören kan man anta.

I alla fall är nu botten nymålad och samtidigt har vi
lackerat relingslisten, så nu ser hon fin ut igen.

Medan vi låg i Pasito Blanco kom Elida in och lade till vid
kajen en bit bort.Detta renderade i ytterligare ett guidat besök på en stor
segelbåt, denna gång en fullt modern om än ofantligt stor segelbåt.

Fyrtio meter lång och sju meter bred och 90 ton tung är
några imponerande siffror som jag minns.

Meningen var att efter bottenmålningen gå till La Gomera men
därav blev intet på grund av att vi kom över billiga biljetter till flyget hem
och då kan inte alltid välja tid som man vill.

Vi får ta Gomera när vi kommer ner igen.

När vi skulle återvända till Las Palmas blev det problem med
accelerationsvinden igen, denna gång vinden mot och först på tredje försöket,
lyckades vi komma runt  udden vid
flygplatsen  där det blåser som värst, för
att ta oss de trettio sjömilen tillbaka till Las Palmas.

Vi har också fått nya fräscha problem att jobba med, utifall
någon trodde att det var helt bekymmerslöst att vara ute och segla på de sju
haven, nåja ett av dom i alla fall.

 

VARMVATTENSBEREDAREN!!! läcker i svetsar på ena sidan.

Det är så att ett skott sitter insvetsat i mitten mellan
vänster och höger sida som en förstärkning då plåten är rätt tunn där, i
gavlarna är den mycket tjockare så där är det inte några problem.

Jag har trott att det var  duscharmaturen som läckte, den sitter innfäld rakt över beredaren i sittbrunnen,  så den stängde
jag av för ett par månader sedan, men det visade sig att det var
varmvattensberedaren som hade tröttnat på livet redan efter fem år, den dog i
förtid kan man säga.:-(

Vi fick tag på en svetsare som arbetar med
syrafast/rostfritt material, han kom ner till båten när vi låg på land för att
försöka hjälpa vår beredare med
konstgjord andning men icke sa Nicke den var tät ett dygn, sedan började
en ny svets att läcka hm… inte kul, har i skrivande stund kontakt med Isotherm
så vi får se vad de tycker om livslängden på delar av sitt utbud.

Säkerhetsventilen läckte på fel ställe när den var ny så det
fick jag en ny på öppet varv i Ellös.

Gummipackningarna vid genomföringarna till värmepatronen
spricker så en har jag bytt, ja ja pust och stön. Det gäller att ha full
kontroll på kvaliteten på alla ingående komponenter då slipper den stackars
båtägaren att lägga ner mycket tid på att laga sin trasiga utrustning.

Motorn blev nu provad för första gången sedan vi bytte
spridare och det var inte enbart positivt kan man säga, efter att ha gått bra i
ett par timmar började varvtalet att sjunka och den ville lägga av, jag kollade
naturligtvis förfiltret i pumpen men det var helt rent, så där låg inte
problemet.

Efter att ha startat motorn igen och kört i en kvart tvärdog
den helt och motorns husse svor en ganska lång ed som lät ungefär så här
%#//{[¤#½><|&]!!} kollade en stund runt på motorn och talade om vad
som gällde om den inte behagade gå ordentligt. Detta tog skruv för sedan gick
den tre fyra timmar till utan att knota.

Varför den stannade har jag inte kläm på för tillfället, men
trevligt är det inte när man inte kan  lita
på att den går i alla lägen.

När jag köpte motorn för fyra år sedan, inbillade jag mej
att jag hade köpt en motor som skulle gå lika bekymmerslöst som den gamla
motorn, en Yanmar, som gick perfekt i nästan trettio år saltvattenkyld t.o.m.Inget har varit mer fel än detta, och då har motorn bara
gått ca 860 timmar.

Mer kommer längre fram om detta elände.

Annars gör vi inget speciellt. Pratar och umgås med  andra båtbesättningar. Även franska, men då är det ofta teckenspråk som gäller, för det är ju ett känt faktum att
fransmännen inte vill/kan lära sig lite engelska. Träffat många intressanta
människor och lyssnat till många olika livsöden . Fått råd och tips, går
lååååångt för att handla mat och olika båttillbehör. Tvätten tar ju lite längre
tid än hemma, men det torkar snabbt i solen,  när besättningen har draperat hela båten.
Kaptenen tycker inte det ser så trevligt ut, men han sätter snällt upp streck i
olika riktingar. Börjar bli duktiga på att åka buss också. Allt är mycket
enklare, när det är bra väder nästan jämt.

Ingen har bråttom, alla har tid att prata med varandra, och
det som inte görs i dag kan göras i morgon, ett underbart liv så långt.

Nu är vi hemma och passar barnbarn en stund, handlar lite
utrustning till båten, samt njuter av den svenska våren som ju kan vara
underbar när den är som bäst.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Segling | Lämna en kommentar

Gran Canaria

Mot Gran Canaria

Ja som ni ser, ni som inte har tröttnat på att det inte skrivs något nytt på denna blogg, så kommer här äntligen lite nya skepparhistorier.
Jag har skrivit efter hand men inte fått tu…n, ur ja ni vet, för att skicka iväg det.
Detta är berättelsen från Nazare till Gran Canaria
Sedan sist vi skrev i bloggen har det gått några veckor och vi har kommit en bit på väg.
Vi ligger nu i Porto Santos hamn, en liten ö nordväst om Madeira.
Som jag skrev förra gången så väntade vi dåligt väder i Nazare och det blev det, regn och blåst sydvästlig som vanligt.
Hamnkaptenen i Nazare var en gammal pensionerad sjökapten som arbetat i handelsflottan i många år, han var trevlig men lite butter och hade bestämda åsikter om allt.
Han och hans hustru Sally bodde i hamnen i sin båt och hade koll på allt och alla.
När man gick förbi hans båt tittade han alltid ut och pratade. Vid ett tillfälle gick jag förbi och skulle ta bussen in till byn, vi pratade några ord som vanligt . Några båtar längre bort träffade jag på Ian mc Artur, en skotte som vi träffat tidigare i Bayona, han hade en båt av stål, som var ca. 16m lång och såg ut lite som en fiskekutter, med stor och mesan, en läcker båt!
Efter att jag hade pratat en stund med honom, stoppade hamnkaptenen Mickael ut huvudet ur kapellet på sin båt och ropade att nu måste jag gå, om jag skulle hinna med bussen.
Det kallar jag att ha koll på läget.
Slutligen kom väderfönstret som vi väntat på så länge och vi kunde gå mot Cascais

Vi gick tidigt på morgonen för att hinna fram före det mörknade, men som vanligt gick det inte som planerat. Lite för låg hastighet över grund och schemat sprack, men vad gör det, vi har gott om tid och lite mörker har inte slagit ihjäl någon än vad jag vet.
Cascais var en väldigt trevlig bekantskap, vi har varit i Lissabon tidigare, den gången var vi även i Estoril, en stad inte långt därifrån, men den hanns inte med denna gång.
På berget Sintra finns en gammal borg som byggdes av morerna och ett palats eller vad man skall kalla det, Pena National Palace det är riktigt läckert målat och i utsökt skick, värd ett besök om man är i närheten.
Cascais är kanske lite turistisk… vad nu det är? Men en trevlig stad är det.
Vi besökte ett akvarium i Lissabon med bra blandning av pingviner, fiskar från kalla och varma hav och sälar.
Vi var också i Belem en förstad till Lissabon och letade efter båttillbehör. Sedan letade vi upp det berömda konditoriet Fabrica de pasteis de Belem och åt en himmelsk god kaka med vanilj. Konditoriet har funnits sedan 1800 talet och såg ut som om det hade sin orginalinredning kvar, bl.a ett blått kakel kallat azuleios kakel, ett besök där rekommenderas varmt.
Efter att ha spenderat några dagar i Cascais tyckte vi det var dags att segla vidare, väderfiler kollades och dubbelkollades och så beslutades att vi skulle åka iväg tidigt på morgonen därpå. Ett fint väderfönster hade nu uppdagat sig för seglingen till Porto Santo ca 480 sjömil. Om möjligt ville vi vara framme på förmiddagen 4 dygnet, och det lyckades vi hyfsat med, det tog nästan exakt fyra dygn.
Jag såg några delfiner natt nummer ett annars, tyvärr inte ett liv, inte något skräp heller vilket ju är glädjande, det verkar som om huvuddelen av handelssjöfarten inte kastar i sina sopor till sjöss längre.
När vi hade lagt till och stod och pratade med några seglare tidigt på morgonen, kom en känd figur sömndrucken utraglandes på bryggan i sin morgonrock och välkomnade oss på franska. Han och hans hustru hade vi träffat i alla hamnar efter Portosin ( 6 st,) men oftast går de alltid en eller två dagar före oss och sedan kommer vi ikapp ofta på grund av vädret, de gick mycket riktigt en dag tidigare till Quinta do Lord marina på Madeira och så var vi ikapp igen dagen efter.
Men två dagar senare skildes vi för gott, de skulle gå mot en annan Kanarisk ö och sedan över Atlanten.

Hoppas att det gick bra, för de hade ett eget sätt att hålla utkik. De gick nämligen ner i båten och lade sig att sova 8 timmar per natt, och lät radar och AIS:en sköta vakten.

Jag avstår att kommentera sjömanskapet men snälla och trevliga var de, vi fick nämligen låna deras fina cyklar utan att fråga dom, dessutom tvättade de åt en barnfamilj som låg i samma hamnar som vi med sin tvättmaskin som dom hade i båten.
Vi hyrde bil på Madeira och körde kors o tvärs i dagarna tre, för att titta på blommor och gå på de berömda levadorna, nåja så mycket gående blev det nu inte, mest på grund av regnet uppe i bergen.
Lite ”spännande” vägar är det på norra delen av ön. Vi fick backa några hundra meter för ett möte med en turistbuss och då är att märka att vi körde i en liten  bil! En Nissan Micra.
Det är branta berg där vägen hänger högt över havet allt mellan femtio till flera hundra meter.
Vi besökte även en botanisk trädgård i Funchal och ett orkidehus, men orkideerna var det inte säsong för så det blev en flopp.
Efter en dryg vecka på Madeira ville vi få det lite varmare och gick mot Gran Canaria. Dit kom vi så småningom, efter att första natten ha lärt oss hur tvätten i en torktumlare känner sig! Vi gick med två rev i storen, och två i genuan, med vinden för mycket för om tvärs. Oj vad båten slog i ibland, tvärstopp blev det också några gånger, jobbigt var det, men allt har en ände, så även detta.
Natt nummer två var förtrollande vacker med fullmåne och stjärnor, som glimmade på himla kupolen, och värme 18 grader ute och över tjugo i båten. Så perfekt segling som det kan bli vissa gånger.
När vi hade fyra sjömil kvar till hamnen i Las Palmas blev det bleke, så det var bara att starta järngenuan trodde jag. Om man ruskar om en besticklåda så är det nog den bästa beskrivning jag kommer på just nu av ljudet när motorn startade.
Jag stängde naturligtvis av omgående och funderade en liten stund innan jag smög mig på startnyckeln och startade igen, men felet hade inte lagat sig självt, det lät bedrövligt och motorn gick på tre burkar och rök och vibrerade.
Vi drog oss i alla fall in till hamnen och lade till vid besöksbryggan så fort vi kunde för att kunna stoppa motorn.
Som det ser ut i nuläget så är det spridarna som har lämnat in och de gamla spetsarna är förpassade till spridarspetsarnas himmel.
Spridarspetsarna kostar 2700:- Sv kronor/st om man köper dom på Vetus!!!?? Och 2700:- för alla om man köper dom i specialaffär i t.e.x Uddevalla
Orsaken är oklar för tillfället Hade kanske bara 30 driftstimmar efter filterbyte!
De var mer eller mindre kass alla fyra spridarna.
Annars har det varit väldigt kul att komma till Gran Canaria för här ligger många andra svenska långseglare närmare 30-40 st svenskar finns i hamnen.
Vi träffade visserligen på båten Pusan i Cascais, det var den första svenska båten vi hade sett sen Holland. På Madeira såg vi inga svenskar och som sagt här är det väldigt många.
Vi har nu legat här i hamnen i drygt en vecka, och hyrt bil för att köra ner till södra delen av ön, det är bättre väder där mer sol och lite varmare.
Att köra bil i Spanien sätter lite extra krydda på tillvaron! Nästan alla bilarna i Las Palmas har skador särskilt på sidorna.
Vi har kört runt hela ön och bl.a tittat på Guanchernas tidiga bostäder, det var ursprungsbefolkningen på ön som spanjorerna bokstavligen högg huvudet av.
Lite synd kan tyckas att vi den vita människan inte har haft bättre vett, det gick ju lika illa för inkaindianerna.
Vi skall nu stanna och segla lite bland de Kanariska öarna sedan får vi se vad som händer.
Över jul åker vi hem och hälsar på släkt och vänner, för att åka ner i januari och fortsätta den avbrutna resan, och sätta in spridarna.
Hur detta gick kommer i nästa stycke.

Här är nästa stycke! Vi har nu varit här fyra dagar och har satt in spridarna, och heuvreka motorn går bra igen, den låter ungefär som den gjorde tidigare eller kanske inte ändå! Man inbillar sig så mycket , hoppas att det inte har blivit några följdfel som inte märks med en gång bara.
Varje fredagskväll samlas många svenskar vid ett långbord på Sailors Bar som ligger i hamnområdet trevligt tycker vi, undrar just vad levern tycker, det blir ju en och annan öl/vinare på dagen/kvällen.
I går kväll när vi kom till vår båt stod vår engelske båtgranne Chris, på sin båt och höll sig fast i vanten, vi hälsade och tänkte gå ner i vår båt, när vi reagerade på att han stod ovanligt stilla.
Det visade sig att han hade halkat på båten och gjort sig så illa i knäet att han behövde vård.
Han är ensamseglare, tur att det inte hände på sjön
Han hade ordentligt ont och vi fick mer eller mindre släpa honom till grinden i änden på bryggan. En taxi tog honom till lasarettet, han har i skrivande stund inte kommit tillbaka.
Chris har nu kommit tillbaks med helgipsat ben, han hade opererats på ett annat lasarett än det som taxin körde honom till så därför var det ingen som visste var han höll hus.
Vi har betalt för ytterligare en månad och sedan skall vi segla till La Gomera tänkte vi.
Varm och gott är det, vi ser på väderprognoserna att det väntas snö i Svedala Uhhhhhschhh…brrr.. vi sitter ute i shorts och skriver detta med den berömda ölen framför oss och tycker lite synd om er i mörkret och kylan.
I dag när vi satt och solade kom en ödla travandes och skulle gå över filten som jag satt på. Den var väl si så där 50cm lång, den trodde tydligen att vi hade blivit kompisar han/hon och jag och gav sig inte, så jag fick lov att lämna plats för hennes fortsatta promenad.
Nu är jag djurvän så det kändes ju ok, det var bara det att det kom sex till varav ett par började slåss. En av dom tog sikte på Lisbeth, som gav till ett avgrundstjut och bättrade på min tinnitus samtidigt som hon försökte slå nytt världsrekord i höjdhopp.
Vi packade snabbt ihop våra grejor och flyttade en bit utanför ödlornas krigszon.
Jag tror att dom ville ha bananerna som vi åt på, och att det var anledningen till att de blev så närgångna.

Nu tänker jag uppdatera lite oftare än var femte vecka.

.

Publicerat i Segling | 4 kommentarer

Mot Portugal

Sanxenxo (uttalas Sangenjo), var en trevlig hamn i Spanien
för övrigt den näst sista på ett tag i det här landet. Här träffade vi ett par
som var från, hör och häpna Luxemburg, inte känt för att ha någon kust precis. Vi
pratade med dem en stund på bryggan, de hade varit ute och seglat nästan 20 år,
onekligen en väldigt lång tid, och med väldigt många platser i bagaget.

Lite kul tyckte vi som är så gamla, att vi låg och lyssnade
till radio Luxemburg på kvällarna när vi var unga.

Han var väl si så där 75 år hon något yngre och nu skulle de
hem en stund för att ordna saker, sedan skulle dom ut igen, tuffa gamlingar
tyckte vi.

Skepparn slappnar av.

Dagen efter seglade vi till en känd hamn i ”långseglarkretsar”
nämligen Bayona, det är den sista hamn som går att anlöpa före Portugal.

Foz do Mino går
visserligen att gå in i, vid mycket lite sjögång, och ingen blåst, men är inget
att rekommendera, om man inte är självmordsbenägen.

I Bayona trodde vi att båten skulle bli antingen längre,
eller bredare alternativt gå i flera bitar på grund av att ingående sjö ryckte
förfärligt i knaparna. Inget hände dess bättre, men sömnen blev ju en smula
ytlig.

Nästa hamn vars namn är Viana do Castelo.

Det står i piloten att den är grävd till 8 m och säker att
gå in i vid de flesta tillfällen bara inte vid höga swell (dyning) eller vid
svårt väder, men vad är höga swell?

Hur som helst det var ganska höga swell tyckte vi, och vi
fick en ride in som vi inte var förberedda på.

Sjön växte sig rätt hög i inloppet när jag tittade framåt,
men det var inget mot när jag såg bakåt, där kom det ikapp oss en sjö som vi
surfade i 9,5 knop på, och eftersom vi inte seglar med en surfingbräda så
kastade jag mig över autopiloten och kopplade loss den innan nästa sjö hann i
kapp oss.

Där förkortades livet en aning, det sliter på en gammal”
pump” att få sådana oväntade ridturer, med båt.

Väl inne ligger man förträffligt och det är en charmig stad
med en blandning av gammalt och nytt.

Bakom oss ligger en gammal bro som Eiffel har konstruerat,
där kör ett långsamt tåg fram och tillbaka på dagarna, så långsamt, att jag
satt i sittbrunnen och funderade på att fotografera det, och när jag hade
funderat ett tag, varit nere i båten och kommit upp med kameran, så behövde jag
inte vänta så länge, innan tåget var tillräckligt nära för att ta kort på J

De håller på att bygga en ny marina i den gamla fiskehamnen
och den ser ut att bli väldigt skyddad och bra.

I denna hamnen var marineros otroligt servicevänliga och
trevliga, såsom i de allra flesta hamnar vi legat i sedan vi lämnade hemmahamnen.

Hade dom varit sådana i svenska marinor hade väl alla legat
i hamnar hemma.

Använder man båten dygnet runt lång tid så sliter det på
utrustningen en hel del, jag skall inte trötta ut er med detaljer, men
basförstärkaren till radion drog sitt sista andetag med  ”ljudlig” suck och lade ner verksamheten här
om sistens.

Den är nu utbytt och frid vare över dess minne.

Wallasvärmaren
drabbades av storhetsvansinne och fick för sig att den kunde, både kyla
ner sig och värma samtidigt. vilket ju inte går. Det kostade mig tre fyra
timmar av felsökning, innan det felet var åtgärdat.

Värmaren är guld värd kalla långa nätter, både vid
hamnliggning, men också när man seglar, så den måste bara gå, tills vi når
varmare nejder åtminstone.

Sedan Biscaya har även instrumenten i sittbrunnen drabbats
av någon åkomma de slår om till att visa avstånd i Miles och inte i NM, och
autopiloten toglar mellan M och NM till nästa waypoint, har en teori vad det
kan komma sig, skall berätta om och när det blir löst vad det var.

De flesta har överseende med att saker inte fungerar, det
har inte jag tyvärr. L

 

Nu har vi legat här i många dagar inblåsta och hoppas att
det går att gå i morgon, eller på måndag.

Dagen efter……söndag den 6 november 2011

Sitter i Leixoes hamn kl 8 på kvällen efter en fin dag på
havet ca.30 NM och 7-9 m/sek akterifrån.

Har testat mitt nya vindroder som jag byggde hemma i våras, en
variant av Hydrovane:s vindroder fast i syrafast material i stället för
aluminium, inte på grund att det är ett bättre material till vindroder, utan
för att jag är van att jobba med syrafast stål som det kallas.

Mycket jobb var det och bra blev det, styr som en gud, är
faktiskt väldigt nöjd med det.

Sedan den 7/11 ligger vi i Nazare efter en strålande ”segling”
på 90 Nm med järngenuan L hela vägen förutom de sista fem tio minuterna av
sträckan.

Här ligger det faktiskt en annan Svensk båt som ser lite
övergiven ut och den heter Leva.

Nu är det skitväder på gång så vi blir nog liggandes till
onsdag nästa vecka.

Sedan är planerna Lissabon och efter det Algarvekusten som
skall vara lite snällare och varmare, efter det Kanarieöarna, beroende på om vi
hittar något passande väderfönster.

 

Publicerat i Segling | 1 kommentar

Söderut

Nu är det ett tag sedan vi skrev i vår sk.båt-blogg så nu är
det alltså dags för lite uppdatering.

Tidigt den 11 okt lämnade vi Lezardreiux för att gå mot varmare trakter (söderut), då hade vinden äntligen lagt sig och var inte tvärs mitt emot längre.

Det blev alltså en vecka i hamnen men vi har ju gott om tid,
så det gjorde inte så mycket, denna gången hissade vi storen straxt utanför hamnen
för säkerhets skull, vis av skadan sedan första försöket två dar tidigare.

Nu skulle havet betvingas, nåja befaras i alla fall, efter
att ha studerat tidvatten, strömmar och väderfiler noga.

Vi hade som mest nästan 10 meter tidvatten, och för oss nordbor är det ju väldigt
konstigt att man inte bara kan kasta loss och segla när man tycker.

The tide is king, som dom säger i England.

Väcker, Islandsberg och Valö ränna må vara ställen man har
respekt för, men här kommer man ju inte ens in i  en hamn om vädret slår om vid fel tidpunkt, eller om man har fel timing i sin navigering, hemma går det åtminstone att gå i
hamn när som helst på dygnet.

Det blev en lång segling/motorgång till L`aber Wrech där går
det att gå in alla tider på dygnet, vi var framme mitt i natten, efter en seg
dag, 80 distansminuter genom vattnet, då vi hade haft strömmen mot oss några
timmar på dagen, den vänder ju fyra gånger / dygn så hur man än vänder sig har
man ändan bak.

När vi närmade oss hamnen undrade vi vad det var för skumma
figurer som smög omkring på vågbrytaren mitt i natten men det var fiskare
visade det sig, gud vet vad de fiskar mitt i natten men vi har sett det på fler
ställen bl.a i Brest.

Det är första gången under alla år som jag glömt seglet
uppe, storen stod alltså från hamn till hamn så stilla var det i hamnen, vi
upptäckte det när vi hade bundit fast båten.

Vi slocknade som klubbade oxar, och klockan 6 på morgonen
var det dags igen.

Vi skulle runda Frankrikes nodvästra udde mot Atlanten, Ile
d`Ouessant som också har dåligt rykte, det är egentligen en ö /fyr som ligger
några sjömil utanför udden men det går att gå innanför och det gjorde vi, i
något som heter Chanal De La Helle kanske betyder det helveteskanalen ja vet
inte.

När vi saktade ner farten och skulle börja segla efter ca
femton sjömil så lät det bang, bang, bang när propellern gick sakta runt på
tomgång, det lät som om någon slog med en gummiklubba på skrovet, ökade jag
farten försvann ljudet i allmänt oväsen och kavitationsljud, saktade jag farten
så kom det tillbaka igen mmmm….

När vi kom in i hamnen i Brest fick vi i alla fall en
förklaring tror vi, en stor tångruska med lite tillbehör hade snott in sig i
propellern.

Nu började cirkus Ottosson, vi hade bråttom att hitta en
affär före stängningsdags, och frågade tjejen i hamnkontoret var den närmaste
supermercadon fanns, jodå bara tio minuters gång, Allt är tio minuters gång eller mindre än 1 km har vi lärt oss.

Så först till höger sedan
vänster sedan rakt fram i rondellen på andra sidan efter järnvägstunneln,
o.s.v  det visade sig att det fanns två
tunnlar och två rondeller, allt blev fel så vi hamnade på en buss till ett
köpcenter tre kvart senare!! Men mat fick vi.

Dagen efter köpte jag lite grejor till båten inför Biscaya
och sedan gick vi och tittade på ett fint och stort akvarium, det kan vi
rekommendera ifall ni har vägarna förbi.

Vi träffade också ett engelskt par i Brest hamn. De var inne
och tittade på vår båt och tog bilder på ankarrullsbeslaget/förstävsbeslaget
som förvisso är lite ovanligt på vår båt.

Dagen efter skulle det ske, överseglingen av Biscaya alltså,
lite spänd var både skepparen och besättningen.

Måste säga att ett bättre väderfönster får man nog leta
efter, två nätter med fullmåne och stjärnklart, tredje natten lite dis men inte
värre än att vi hade hyfsat bra sikt när vi angjorde Spanien.

Delfinerna hälsade också på, både på dagen och natten,
hoppade och lekte framför stäven utan någon synbar ansträngning, det ser så
lekande lätt ut när de byter plats inbördes, simmar på rygg eller simmar på
sidan och ser efter om man är med uppe i pulpiten. De tycker förmodligen att man står still. Dom får väl sakta in en del när dom leker framför stäven antar jag.

Vinden var det inte så mycket med, men en kolosal dyning som var
flera meter hög, och med säkert tvåhundra meter våglängd rullade under båten, ganska stora fiskebåtar försvann helt bakom dyningarna, också det en ny erfarenhet.

Andra natten blåste det till en stund såpass att vi tog två rev i storen och revade in lite på genuan, ca. en timme senare försvann det mesta av vinden och vi kunde slå ut reven och segla med fullt ställ igen.

På grund av att vi hade ont om diesel, och då vi hade kört rätt
många timmar för motor under överfarten, angjorde vi den närmaste hamnen vi kunde.

Hamnen som heter Carino, det var nog den sämsta hamn jag har varit i under alla
år jag seglat.

I pilotboken står det att det finns plats längs pontonen som
ligger mitt i ”hamnen” för gästande båtar, fel! Fel! Fel, dom hade vid något
tillfälle tagit de eventuella gästplatserna som hade funnits och gjort om till
fasta platser med y-bommar.

Eftersom vi kom dit mitt i natten fanns det ingen att fråga och
då vi behövde diesel, så tog vi en av de två fasta platserna som var tomma för
tillfället och hade sedan fullt upp med en båt som inte ville annat än att
slippa ut ur spiltan ungefär som en bångstyrig häst. Det gick in sjö och
tidvattnet skapade strömmar, så det var inte lätt att få fast båten utan
skador.

Ankra vågade vi inte då det var fullt med bojade båtar överallt och jag bedömde att det fanns allt för mycket att fastna i på botten.

Fastna i botten vill man förvisso när man ankrar, men inte i vajrar eller annan bråte.

När vi vaknade på morgonen hade jag faktiskt ont i ryggen troligen
av att jag hade försökt att hålla fast båten i pulpiten, tills vi fick fast den i
bryggan, med alla tampar vi har.

Hur dom hade tänkt sig att man skulle kunna ligga längs med
bryggan är en gåta, jättebåtar ja, men ordinär storlek på båtar nej!

I och för sig hade nog båten hoppat upp på bryggan efter en
stund och då hade man ju legat tryggt.

När vi på morgonen skulle gå för att få tag på diesel visade
sig grinden låst med nyckel så det gick inte ens att gå iland, så vi gick till
nästa hamn, Cedeira ca 25 sjömil till, men nu med ännu torrare tank.

Dom hade bränsle stod det i samma pilot men men… dom hade
bränsle till fiskebåtar och den var röd, ok färgen skiter jag i sa jag, men det
var omöjligt den var ju oskattad inte ens tio liter kunde dom sälja. Men tjejen
vid tankstället var så hygglig att hon körde oss till en mack några kilometer
in och där fick vi våra tre dunkar om vardera fem liter fyllda.

Sedan till La Coruna ytterligare tjugofem sjömil, mörkt igen
men inte så sent denna gång vid tio tiden ungefär.

Det är en nackdel att vara ute så sent på året då dagarna blir
kortare och nätterna har en tendens att bli allt längre.

Det gör att det blir mycket mörkernavigering och lite
svårare även på andra sätt men det går det också. De är lite sparsamma med ljus i hamnarna både i Frankrike och Spanien.

När vi kom fram dukade vi upp mat och korkade upp en flaska Champagne som
vi hade fått av min kusin när vi fyllde 130 år, och hade lovat oss själva att
inte röra förrän Biscaya var överseglad.

Vän av ordning kanske tycker att det är synd att chansa, tänk om man inte fått chansen att dricka den, ni förstår säkert vad jag menar men ibland måste man chansa. Den smakade
förträffligt på småtimmarna.

Nu har vi kommit runt ytterligare ett kap, Cabo Finnistere så
nu känns det j….. väldigt bra, nu är det bara resten kvar.

Vi ligger i Portosin inblåsta sedan några dagar, en bra hamn
för övrigt, kanske åker vi till Santiago de Compostela, känd för sin
pilgrimsvandring till den enorma katedralen i morgon, bara fem mil härifrån, vi
får se, allt är öppet.

Nu är det dagen efter och vi har varit i Santiago de Compostela och tittat på det som man fick titta på av katedralen, och det var inte så mycket men stor var den, enorm! Vi fick däremot en virtuell visning där vi satt på bänkar med hörlurar och fick se två videofilmer med historia kring hur och varför den byggdes för ca.1000 år sedan. Även den gamla stadskärnan var sevärd, ibland öste regnet ner, men är man vattenfast så överlever man även lite regn.

Vi hade bara varit en timme i båten och precis hunnit äta en bit mat, när vi fick påhälsning av Spanish customs eller Spanska kustbevakningen, det finns två olika organisationer av kustbevakare i Spanien har vi fått lära oss i dag, de var en av dom.

De frågade bl.a om båtens bruttotonnage vilket jag inte har en aning om, i Sverige är bruttotonnage inte intressant för fritidsbåtar men här är det tydligen det. Ordet Polismyndigheten var tydligen väldigt intressant det står i passet om ni undrar vem som utfärdar dom i Sverige.

I morgon bär det av söderut igen, hur långt beror på segelvinden.

Vi skall sätta in lite bilder och uppdatera oftare i
fortsättningen vi lovar.

Publicerat i Segling | 1 kommentar

Shackelproblem

Vi har nu legat i Lezardrieux i fyra dar efter 28 timmars segling/motorgång från Dive-sur/mer, förbi två spännande uddar.

Första udden är före Cherbourg med kraftiga tidvattenströmmar som gjorde så gott de kunde för att svepa oss tillbaks dit vi kom ifrån, desbättre lyckades dom inte med det,  även om båtens autopilot hade stora besvär att styra i virvlarna, skepparhustrun tyckte det var bra att vi passerade på natten så vi slapp se eländet.

Nästa udde är Alderney Race som är beryktad för tidvattenströmmar  en bit över 10 knop, det var inte utan att vi var lite ihjälskrämda för dom, har man rundat hörnet är det nämligen bara att följa med, man kan nämligen inte vända, inte färdrikting i alla fall, båten kan man ju alltid vända om man vill åka bakåt.

För att passera i rätt tid på båda ställena med en normal båt, så måste man ta en paus i Cherbourg eller ankra någonstans, vi föredrog att inte göra någotdera utan stångade oss fram med en dåres envishet mot strömmen före Cherbourg i fem timmar, med en snittfart på ett par knop, somliga stunder en bit under en knop.

Men vi passerade Alderney med blixten hastighet i stället, nåja en långsam blixt i alla fall, nämligen 12 knop eller straxt över, då passerar waypointarna snabbt, konstigt det där med fartupplevelser när man kör bil tycker man eller känns det som det går sakta i 70 km/timme när man seglar är 12 knop en svindlande hastighet.

I dag skulle det enligt meteorologerna inte blåsa så mycket från fel håll, så vi drog i väg en timme före det ljusnade, för att i god tid innan det mörknar angöra  L` Aber -Wrac`h dit det är ca 50 distansminuter.

Eftersom vi ligger några dist. m in i en flod är det svårt för att inte säga omöjligt att bedöma hur mycket det blåser där ute och det gjorde det, blåste alltså, ca 12-15 emot, alldeles för mycket bara det, och som inte det skulle räcka satte strömmen  mot vinden med påföljd att en tråkig sjö bildades, men har man sig i leken gett o.s.v.

Skepparn skulle visa sig på styva linan, och hissa storen ute i sjögången i stället för  att som besättningen ville, hissa inne i hamnen i lä, det bar sig inte bättre än att shackelns nyckel inte blev insatt på härför avsett sätt, och slutade med att när skepparen tog i, och med alla sina väloljade (läs vältränade) muskler snabbt hissat, och  som han trodde sträckt upp seglet, och lagt fast fallet på knapen, tittade på hustrun, pekade hon upp i seglet, det var nämligen sakta på väg ner igen hmmm… vi vände, för utan stor fanns inte en tanke på att försöka ens.

Nu visade det sig att steg i masten inte var så dumt att ha, de blev ditsatta i sista stund hemma innan vi seglade i väg, på vår gode vän Hasses inrådan eller ide`.

Sensmoral, Kaptenen har inte alltid rätt, men är ändå alltid kapten. :-)

Vi får se när vi gör nästa försök, kanske i morgon kanske på måndag, denna eländiga, efterhängsna, vidriga sydvästliga vind, som gör allt den kan för att sätta käppar i hjulet för passionisterna förlåt pensionisternas längtan söderut till värmen.

 

Publicerat i Segling | 1 kommentar

Loggboken skapad.

Idag så blev denna loggbok startad och detta är det första inlägget.

Publicerat i Segling | 1 kommentar